När man slutar gymnasiet träffar man inte längre sina bästa vänner varje dag. Man kanske inte prata med dem varje dag, ibland kanske inte ens varje vecka. Man ska börja leva sitt liv. Det är mycket som händer, mycket ansvar man helt plötsligt måste ta. Man träffar nya människor, gör andra saker och tiden räcker helt enkelt inte alltid till. Imorse pratade jag med min fina vän Josefine i ca en timme. Vi har inte träffats sen i augusti och knappt pratat sen dess (självklart har vi slängt iväg något sms till varandra). Vi hade alltså en hel del att prata om idag och det kändes så skönt. Asså jag älskar verkligen mina vänner. Vi har inga krav på varandra. Det är ingen som skulle bli sur på mig om jag inte hör av mig på en månad. Jag vet, och dem vet, att vi har varandra när vi behöver varandra. Händer det något i mitt liv som jag vill att mina vänner ska ta del av, ja då är det självklart att jag får kontakta dem och berätta det. Jag blir inte sur på dem för att de inte har frågat hur det är med mig eller vad som händer i mitt liv. Och det är så skönt att jag inte har några vänner som blir sura över sånt. Jag vet vilka mina bästa vänner är och de vet att jag finns här om det skulle vara något. Har vi inte hörts på några veckor så är det ändå som vanligt när vi väl hörs eller ses ❤